Mellankrigstiden

1920 hade Jugoslavien 12 miljoner invånare, 85 procent av dem var sydslaver. Sammanhållningen i landet var komplicerad. Inget annat land i Europa under denna tid hade sådan variation på befolkningen som Jugoslavien. Kroaternas och slovenernas ide med Jugoslavien var en nation med olika folkgrupper och självstyre. Serberna ville det motsatta de ville ha ett Storserbien med serberna som det utvalda folket. Nikola Pašićs plan var inte att samla “en nation” som Italien och Tyskland utan samla en mängd olika folkgrupper som inte hade något gemensamt.

Under denna tid var Jugoslavien ett ålderdomligt rike, 79 procent bestod av jordbruk och alla industrier fanns i Kroatien och Vojvodina. Kroater och slovener fick betala mer skatt än serberna, skatten gick till Serbiens fattiga bönder. Pašić själv vägrade att kalla landet för Jugoslavien utan kallade det för Kungariket Serbien. Staten serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike var bara en kompromiss. Landet delades upp i 35 distrikt, oberoende av historiska och etniska traditioner.

Premiärministern Pašić tvingades avgå 1926 efter korruptionsanklagelser. Under denna tid var det oroligt i Jugoslavien och när Raćić som var medlem i den storserbiska etnikrörelsen sköt den kroatiska parlamentsledamoten Stjepan Radić och fyra andra kroater. Växte oroligheterna mellan serberna och kroaterna, dem förlät aldrig serberna för mordet på Radić. Kung Aleksander föreslog att kroaterna och serberna skulle gå skilda vägar på ett fredligt sätt som Sverige och Norge gjorde 1905.

6 januari 1929 förbjöds alla politiska partier och landet blev en diktatur med kung Aleksander och serbisk militär som makthavare. Landet bytte namn till “Kungariket Jugoslavien” och delades upp i nio distrikt som namngavs efter floder och inte historiska eller etniska gränser. Jugoslavien blev en ny serbisk polisstat. Kung Aleksander drev en stark utrikespolitik och hade bra vänskapsband med Storbritannien och Frankrike. På en resa till franska staden Marseille 1943 där Kung Aleksander träffade Frankrikes premiärminister blev den jugoslaviska kungen mördad. Aleksanders sista ord sägs ha varit “ bevara Jugoslavien” Vid Aleksanders död var tronarvingen bara 10 år gamma så Aleksanders kusin Pavle fick styra Jugoslavien.

Relationerna mellan dem etniska folkgrupperna i Jugoslavien var skakiga. Det fanns fortfarande konflikter mellan kroater och serber. De bosniska muslimerna var också i konflikt med serberna. De ville ha religions frihet men det var inte acceptabelt av den serbiska regeringen, även om den före detta premiär ministern hade lovat att den serbiska regeringen ska respektera bosniernas muslimska traditioner.

Man försöker fortfarande “serbifiera” Makedonien. Allt bulgariskt var förbjudet och många blev tvungna att byta namn. Makedonier som levde under period 1912- 1919 hade tvingats byta namn flera gånger. Från turkiska Osman till makedoniska Osmanovski till bulgariskan Osmanov och sedan till serbiskan Osmanović. Mest förtryckta i den nya jugoslaviska staten var albanerna. Befolkningen var utsatt för terror och “serbifiering“, allt albanskt var förbjudet - språket, kulturen och traditioner. Livet skulle göras så svårt att de skulle emigrera från Kosovo. Serbiska politiker hade planer på att “rensa ut” den albanska befolkningen från Kosovo och ersätta den med serber. Den politik som Serbien drev under mellankrigstiden i Kosovo ledde till starka antiserbiska och Aniti-Jugoslaviska inställningar bland albanerna. Under denna tid tvångsemigrerade över 100 000 albaner från Kosovo till Albanien och Turkiet.