Antikens Balkan

500 - 600 e.Kr.

Folkvandringstiden på Balkan; grunden till den senare stora mångfalden av folkslag på Balkan.

De tidigaste invånarna på Balkan kom att kallas för Illyrier. Illyrierna började bosätta sig i områden i väst, dåtidens Jugoslavien, men även i de södra och östliga delarna av Balkan. Illyrierna var främst fårskötare och de illyrier som kom att bosätta sig vid kusten i dagens Kroatien kom att ge namn åt en del av området, kallat Dalmatien. Illyrierna anlade också grunden till staden Belgrad (Beograd) som idag är Serbiens huvudstad.

Under samma tid utvidgar romarna sitt imperium på Balkan och Illyriernas olika stammar blir koloniserade. Även Thrakien (dagens Bulgarien), det antika Grekland och Dakien(dagens Rumänien) blev kolonier. Då romarna koloniserade Balkan stötte de på respektive koloniserade områdenas folkslag som kallades kelter, daker och thraker.

Romarnas erövrade områden kom att bli starkt påverkade av romarnas kultur och civilisations system, som mer eller mindre smälte samman med Balkans dåtida kultur. Städer som skapades under romarnas tid var bland annat städerna: Solin, Ljubljana, Sisak, Niš, Skopje och Sremska Mitrovica.

Under den senromerska tiden börjar kristendomen att spridas på Balkan. Romarna lämnar spår av latinet i framför allt i det albanska och rumänska språket. Människorna på Balkan rekryterades oftast som soldater i romarnas arméer.

Något som historiker idag inte är riktigt säkra på är albanernas ursprung. Många har frågat sig om albanerna verkligen var illyrier eller ett folkslag som funnits innan illyrierna på Balkan. I dagens Bosnien har man hittat tatueringsnålar vilket innebar att det var vanligt att tatuera sig under antiken. Denna tradition var illyrisk och en del källor pekar på att man även hittat fynd av dessa nålar i Albanien vilket kan tyda på att de kanske ändå var illyrier, eller så var det bara ett sammanträffande.

Ett dilemma som är vanligt bland dagens invånare i Balkan är att fastställa deras egenliga rötter då folkslagen på Balkan kom att blandas en del under historiens gång. Att vara född i ett visst land behöver inte betyda att man har rötter därifrån.

Slaverna

Under 300- och 400-talet flyttar hunnerna (turkmongoler) och iranska alaner in på Balkan. En tid på 500-talet flyttar också slaver och turkiska avarer in och slår sig ned i västra Balkan, dagens Bosnien. Vissa fördrivs av lokalbefolkningen men andra lyckas smälta in i mängden. Avarerna blir under 600-talets början jagade av östromerska soldater som stöddes av kroatiska och bulgariska styrkor. En tid innan denna fördrivning av avarer, strömmar slaver ner på Balkanhalvön under det sena 500-talet. Slaverna bosatte sig först i nordöst och var enligt tidiga källor på plundringståg på Balkan vilket tyder på att de var kolonisatörer men även jordbrukare.

Slovenerna sägs vara ett av folkslagen som ursprungligen var slaver och bosatte sig i Karantania(dagens Slovenien). Under 600-talet fortsätter slaverna att befolka Balkan vilket också leder till att avarer fördrivs. Dåtida områden som dagens Bulgarien, Serbien, norra Grekland och Bosnien befolkas av slaver och det är först på 620-talet som man börjar skillja på kroater och serber. Man kan säga att det först kom en våg av slovener till Balkan som sedan följdes av kroater och serber. Troligen härstammade alla tre folkslagen från slaverna. Var slaverna egentligen härstammade ifrån är inte klart då det också påstås att slavsiska stammar hittats i södra Ryssland under samma århundrade.

Kroaternas och Serbernas språk under antiken får en vag koppling till de iranska stammarna som kom från öst ner till Balkan. De serbiska ock kroatiska stammarna får som tidigare nämnt ett tillslag av iranska stammar. Dessa iranska stammar stötte också på slaverna, en blandning av illyrier, kelter, romare, alaner, goter, och hunner. De som hamnade på västra Balkan blev serber och kroater. Serberna bosätter sig i Raška\Rascia och även i Duklje\Dioclea(Montenegro). Dessutom spred sig serberna till Hum\Zahumlje (Hercegovina). Kroaterna däremot bosätter sig i dåtidens Kroatien och delar av Bosnien. Albaner och Vlacher i sydvästra Balkan flyr upp i bergsområdena på södra Balkan och undviker på så sätt att blandas med slaverna under en lång tid.

Förutom de iranska stammarna, flyttar också ett turkatariskt folkslag in på Balkan som också sägs vara Bulgarer. Dessa bosätter sig främst i dåtidens Bulgarien och i delar av dåtida Makedonien vilket också gör att en del bulgarer smälter samman med slaverna.

Östromerska imperiet

Efter den romerske kejsaren Theodosius död, delas det romerska riket år 395 e.Kr. i öst- och västrom. Östrom styrs av Konstantinopel i det Bysantiska riket och västrom av Rom. Gränsen mellan öst och väst går längst floden Drina ner till Skutarisjön vid Adriatiska havet. Väst blir sätet för de katolskt kristna med latin som språk medan de i öst blir ortodoxt kristna med grekiskan som det främsta språket.

År 476 e.Kr. tar germanerna kontrollen i Rom och det Bysantiska riket blir imperiets kulturella arvtagare där en kejsare styrde. Den ortodoxa tron började sakta spridas på Balkan samtidigt som den bysantiska arkitekturen också började sätta sina spår framför allt i serbernas och bulgarernas områden.

Medeltida Balkan

Religion

1054 e.Kr. bryter kyrkorna i väst och öst förbindelserna pågrund av att de är oense om bland annat trosbekännelsen och tron på skärselden. Andra faktorer som skiljer kyrkorna åt är gudstjänst, styre, organisation, ritual och liturgi.

800 e.Kr. Frankernas konung Karl den store kröns till romersk kejsare i väst. Det frankiska riket och Bysans sluter år 811 ett avtal om gränsen mellan rikena som går igenom floden Cetina, söder om den dalmatiska staden Split. Väster om gränsen i Balkan innefattar kroatiska landområden medan östra Balkan får serbiskt inflytande. Första påträffande av kristendom blir år 600 e.Kr. bland kroater i Dalmatien och kristnas tillsammans med en del slovener år 700 e.Kr. Bosnierna däremot blir inte lika lockade av att kristnas och processen där blev svår att genomföras under samma tid.

Under 700-talet erövras nordvästra Balkan av Karl den store där feodalism får fäste.

År 863 kristnas serber och bulgarer av Bysans pågrund av den stora handelsförbindelsen mellan områdena. Missionärerna Kyrillos och Methodios från Saloniki översätter Bibeln till slaviska, vilket medför att tron spred sig snabbare. Det kyrilliska alfabetet som är baserat på det Grekiska alfabetet, kallat "fornkyrkslaviska",  blir själva grunden till dagens ortodoxa kyrkors språk medan latinet blir kvar i väst.

Kroaterna i Dalmatien använder det glagoniska alfabetet, vilket skiljer sig från den västliga kyrkans tradition. I början av 900-talet kämpar biskop Grgur Ninski för den kroatiska kyrkans självständighet, alfabet och språk. Trots att den kroatiska självständighets kampen inte resulterar i vinst, hyllas Ninski som en symbol för den äldsta kroatiska självständighetssträvan. Den serbiska och bulgariska befolkningen blir allt mer påverkade av den Bysantiska kulturen, medan den kroatiska och slovenska kulturen får ett inslag av den västromerska.

Slovenerna

Under 600-talet utvecklas den slovenska kulturen samtidigt som furstendömen växer fram i området Kärnten. Kärnten området står till grund för den senare kulturella utvecklingen i Slovenien. Under 800-talet blir slovenernas landområden en del av det Frankiska riket och 900-talets slovener blir avskurna från slaverna på Balkan vilket medför dialektala skillnader. I början av 1200-talet, styr tyska feodalherrar från det franskiska riket över slovenska bönder och språket får ett tyskt inflytande. Under 1400- och 1500-talet angriper det turkiska riket slovenerna som under 1500-talet allt mer kom att bli beroende av det habsburgska rikets skydd.

Kroaterna

Det Frankiska- och Bysantiska rikets inflytande avtar under 800-talet. Venedig blir under den här tiden stark inom handel och får starka förbindelser med områden i det adriatiska havet som snart präglas av sjöröveri. Ungrare däremot försöker skapa sig en väg till det adriatiska havet genom att plundra landområden i väst. Bulgarerna segrar över serber i kriget som varade mellan år 893-927, vilket resulterar i att bulgarer också visar ett intresse för landområden i väst.

Mellan år 910 och 928 samlar kung Tomislav av Kroatien sina trupper och besegrar den påtryckande armén av bulgarer och ungrare från öst. Under 1000-talet blir kroaternas rike under kung Krešimir Petar IV en sjömakt som konkurrerar med Venedig om handeln till sjös. Kroaternas rike sträcker sig nu från Rijeka i nordväst till floden Neretva i söder och ända till den Ungerska gränsen i öst, samt delar av bosniernas landområden. Kroaternas självständiga landområden blir en nationalsymbol senare i historien. Under 1100-talet blir Kroatien och delar av de Dalmatiska landområdena underordnade det ungerska styret. Detta medför att den magyariska kulturen trotts många kroaters besvikelse sätter sina spår i den kroatiska kulturen.

Bosnierna

Herradömet över Bosnien skiftade mellan kroater, serber, bysantier och ungrare ända in på 1100-talet. Under 900-talet var det serberna som dominerade över bosniernas landområden vilket innefattade området Hum(dagens Hercegovina). Cirka år 1100 blir Bosnien självständigt men kulturen och politiken förblir påverkad av den kroatiska adeln. Även den bosniska kyrkan påminde om kroaternas kyrka. Det är också vid den här tiden som bosnierna får en specifik etnisk identitet som skiljer sig från de andra folkslagen.

Under ledaren ban Kulin bryter Bosnien förbindelser med Bysans och skapar istället goda förbindelser med Hercegovina och den serbiske kungen Stefan Nemanja. Bosnien får också ett katolskt inslag samtidigt som en fientlighet mot Ungern och Zeta(dagens Montenegro) uppstår. År 1190 anklagas Bosnien för kätteri av Ungern och Zeta, vilket leder till att ban Kulin år 1203 tvingas övertyga Vatikanen att den Bosniska kyrkan aldrig tänkt bli självständig. Dessa anklagelser var bara början och år 1238 blev stora delar av Bosnien ungerskt, vilket sedan delades upp i nord- och syd Bosnien.

År 1322 kommer efter sin fars död Stjepan II Kotromanić till makten i Bosnien som då under hans tid blir självständigt från Ungern. Bosnien och Hercegovina blir nu en politisk enhet med goda förbindelser med Dubrovnik och Venedig samt ett samarbete med Ungern för att stoppa den kroatiska adelsrevolten. Under Kotromanić uppnår Bosnien en storhetstid som aldrig förr. Goda förbindelser med Serbien och kungen Stefan Dušan upprättas också. Den bosniska kyrkan blir tillslut självständig vilket skapar relationsproblem med Vatikanen och påven i rom. Det bosniska riket kom under 1360-talet under kung Stjepan Tvrtko att expandera då Tvrtko också blev kung över Kroatien, Dalmatien och Serbien.

Det bosniska riket rasar strax efter Tvrtkos död år 1391 och Venedig tar kontrollen över delar av Dalmatien. Den siste kungen av Bosnien och den siste despoten över Serbien var Stjepan Tomašević. Hans regeringstid varade mellan år 1461 och 1463, därefter upphör Bosniens självständighet och den 400 år långa Turkiska ockupationen inleds.

Serberna

Under 800-talet styrs Hercegovina och Montenegro av Serbien. På 1000-talet dominerar de två serbiska rikena Zeta(Montenegro) och Raška på serbiska landområden med stadigt inflytande från Bysans. År 1169 blir Stefan Nemanja kung över Serbien och återförenar Raška med Zeta. Serbien blir ett starkt rike. Kungens bror Sava Nemanja utsåg sig själv till ärkebiskop över den självständiga serbiska kyrkan med säte i Peć i Kosovo. Stefan Nemanjas son, Rastko Nemanjić kom att kallas Sveti Sava(heliga Sava) eftersom han var den serbiskortodoxa kyrkans skapare och bidrog till att den serbiska kyrkan vände ryggen till Rom för all framtid. Det serbiska riket kom att expandera under Nemanja dynastin.

Mellan år 1331-1355 regerar Stefan Dušan över Serbien, Montenegro, Albanien, Grekland, Makedonien och vissa delar av Hercegovina. Därefter blir Vukašin Mrnjavčević kung över det serbiska Makedonien år 1365, krönt av Dušans son. Vukašin går till angrepp mot de osmanska turkarna vilket resulterar i ett nederlag för Serbien och hans död år 1371.

Det Bysantiska riket står vid den här tiden under ett tryck från serber och bulgarer som båda vill åt Konstantinopel samtidigt som riket pressas av turkarna i öst. År 1453 blir det Bysantiska rikets undergång och de osmanska turkarna från Anatolien tar över Konstantinopel. Det osmanska riket blir en stormakt.

Montenegriner

Montenegrinernas landområden var likt albanernas väldigt bergigt och de kunde på så sätt hålla sig undan de osmanska turkarna. Landet blev självständigt efter Stefan Dušans död år 1355. Kyrkan hade ett starkt inflytande, vilket också bidrog till att montenegrinerna kunde stå emot turkarnas angrepp och deras vilja att överföra religionen islam. Montenegro blir senare en serbisk fristat efter att turkarna erövrat serbiska områden i slutet av medeltiden.

Makedonierna

Det antika Makedonien sägs vara kopplat till Alexander den stores rike år 300 f.Kr. och många påstår idag, vilket inte är helt säkert, att han var född i makedonen. Eftersom rikena på Balkan under antiken och medeltiden inte har samma gränser som idag, kan man inte vara helt säker på att det är sant.

Den slaviska invandringen i Makedonien år 600 e.Kr. tränger undan grekerna samtidigt som turktatariska bulgarer flyttar in. Makedonien var troligen ett krigsdrabbat område under antiken. Under 800-900-talet blir Makedonien en del av det bulgariska storriket. Vid slutet av 900-talet delas det Bulgariska riket i öst och väst, varav väst kom att bli en del av det Bysantiska riket. Under 1380-talet expanderar Makedonien öster mot Bysans och får Saloniki som huvudstad. Efter att de osmanska turkarna intar staden Skopje, blir Makedonien mer eller mindre en del av det Osmanska riket fram till år 1913.

Makedonierna var främst kristna under 1300-talet, men det förekom också att en del bönder konverterade till islam under trycket från öst för att inte bli behandlade som fiender.

Albanerna

Albanernas härkomst är osäker då man inte vet om de ursprungligen var illyrier eller ett folkslag som funnits på Balkan mycket tidigare. Man tror att de var en blandning av illyrier och greker. Under den slaviska invasionen på Balkan under 500- och 600-talet, drog sig många albanska stammar upp i bergområdena och levde som nomader. På 800- och 900-talet expanderade det bulgariska riket vilket innefattade en del albanska områden.

Under 1200-talet och 1300-talet härskade de serbiska Nemanjadynastins kungar över albanska landområden vilket också bidrog till många kloster och kyrkor byggdes, framför allt i Kosovo-området. Även det serbiska patriarket fanns i Peč i Kosovo.

Det osmanska riket och Balkan

Sultan Murad I (1362-1389) invaderar Balkan 1362. Bulgarien och Grekland erövras och Ungern står hotat. I slutet av 1300-talet växer den turkiska hären. Detta berodde bland annat på att bulgariska, grekiska och serbiska trupper ställde sig på turkarnas sida, eftersom de främst var utlovade land och skattebefrielse. Turkarnas fiende vid den här tiden var bland annat den katolska kyrkan.

I slutet av 1300-talet flyttar serber norr ut och turkar marscherar in i Hercegovina år 1388, detta blir senare orsaken till att den turkiska armen besegras av den bosniske befälhavaren Vlatko Vuković. Sultanen Murad I vill på så sätt hämnas och år 1389 blir en sammandrabbning på trastfältet utanför Priština i Kosovo polje. Turkar utkämpar en strid mot albanska, bosniska, kroatiska, bulgariska och ungerska trupper vilket resulterar i att Murad I stupar. Turkarna kom att växa som armé och slaget på trastfältet blev ouppklarad då man inte riktigt kunde se vem som stod som segrare. Många myter och berättelser uppkommer i efterhand, vilket gör det svårare att fastställa vad som egentligen hände på Balkan under striderna.

Sultanen Bayezid(1389-1402), Murad den förstes son, ville utveckla förbindelser med serbiska furstar och segrar på så sätt i striden mot Ungern med hjälp av serber. Bayezid erövrar bland annat Bulgarien, Thessalien och Valakiet. Dock lider turkarna ett nederlag mot mongolerna i Ankara år 1402. Detta lede till att det osmanska riket försvagades och en kamp om vem som skulle ena det osmanska riket påbörjades, siktet var inställt på Konstantinopel.

År 1444 besegras en kristen här av ungrare av sultanen Murad II. Vid den här tiden bildades en union mellan den katolska och ortodoxa kyrkan för att stå emot turkarna. Den ortodoxa kyrkan tvingades gå med på skärseldens existens vilket var en av orsakerna till att kyrkorna splittrades år 1054. I Konstantinopel kände folket ett hat mot påven i rom vilket bidrog till att de hellre ställde sig på turkarnas sida. Rikena på Balkan kände sig hotade av den turkiska armén då även serberna anslöt sig på turkarnas sida. År 1448 utkämpades ett andra slag på Kosovo polje då Ungern var nära segern men den turkiska vinsten blev självklar då serbiska trupper anslöt sig på turkarnas sida. Sultanen Murad II belönar serberna genom att en del av deras landområden blir självständiga till år 1459.

År 1453 erövras Konstantinopel i islams ära av Mehmed II(1451-1481). Konstantinopel blir Istanbul och den heliga visdomens kyrka: Hagia Sofia görs om till moské. Mellan åren 1463 och 1482 tillfaller landområden som Bosnien, Albanien, Hercegovina, Grekland, Anatolien och Valakiet det Osmanska riket.

Det var bara en tidsfråga innan det östromerska väldet skulle erövras av den starka Osmanska armén. Osmanerna stred med en stark religiös tro och med väl motiverade krigare, men de var dessutom toleranta mot den ortodoxa kyrkan på Balkan. Under osmanernas tid stod de dugliga sultanerna som en del för rikets framgångar.

Janitsarerna, som var sultanens så kallad elitkår, var kristna som rekryterades och fostrades av muslimer för att bli krigare eller ämbetsmän i det osmanska väldet. Dessa kristna ungdomar hämtades främst från Balkan genom Devşirme-sytemet. På så sätt kunde kristna pojkar genom att konvertera till islam, få ett högklassigt liv under den osmanske sultanen. Detta gjorde osmanerna starkare samtidigt som hämndlystnaden bland balkaner ökade. Systemet bidrog också med ekonomisk hjälp till de familjer med söner som blev ämbetsmän. Livegenskapen på Balkan avskaffades i vissa områden under det osmanska riket men många tvingades betala skatt till sultanen. Förutom att en familjs ställning inte behövde gå i arv, kunde också slavar få en högre ställning i samhället.

Under 1100-talet var Venedig en stark handelsmakt som också stod som rival till den Bysantiska handelsmakten. Mellan 1100- och 1400-talet var Venedig ofta i krig med Ungern om Dalmatien. År 1408 lider Kroatien av inbördesstrider och år 1420 intas Istrien och hela Dalmatien av Venedig. Dalmatien står under 1400- till 1700-talet i strid med turkar. En del serber och kroater flyr till Dalmatien vilket senare bidrar till inre konflikter. 1699 blir ett turkiskt nederlag mot Venedig, men Dalmatien blir svårt drabbat av de långa krigen. Venedigs ställning stärktes snabbt och Dalmatien kom att tillhöra Venedig framtill 1797 tills den Venetianska flottan i det Adriatiska havet krossas av Napoleon.

Det Tidigmoderna Balkan

1500-1700-tal

Under den tidigmoderna tiden styr sultanen Süleyman den store(1520-1566) i det osmanska riket och visar stor tolerans mot både judar och kristna. Denne sultan visar sig snabbt vara en skicklig befälhavare och målet blir att utvidga islams och imperiets gränser. Osmanerna hade också ett stort intresse för kunskap om Balkan och vid Süleymans hov fann man konverterade kristna slaver, greker och albaner.

För att kunna erövra Balkan, var osmanerna tvungna att inta Belgrad som fungerade som en slags port till de övriga landområdena längst floden Donau. Under år 1440 och 1456 belägras Belgrad av sultanen Mehmet II vilket Ungern såg som ett hot. Strax efter att Süleymans osmanska trupper innesluter Belgrad, går de i strid mot ungrare och serber vilka efter hårda strider tvingas ge upp mot osmanerna. Många ungrare avrättas och en del ortodoxa serber fängslas och förs till Konstantinopel.

År 1526 invaderar Süleyman Ungern som försvagats på grund av inre konflikter. Den osmanska armén marscherar bortom floden Donau till Mohácsfältet i Ungern där de möts av kung Lajos trupper. Efter den långa striden står osmanerna som segrare tack vare att turkarna inte var lika tungt utrustade som ungrarna och var dessutom mer förbereda strategiskt. Buda (dagens Budapest) intas av osmanerna och det kristna Europa fruktar nu osmanernas nästa steg.

I Ungern som gjorts om till en vasallstat, installeras nu en kung år 1529, Zápolya som skulle ställa upp för sultanen vid behov. Trupper från det habsburgska väldet stiger in i staden Buda vilket snabbt resulterar i att osmanerna under Süleyman lyckas återerövra staden. Detta ledde också till att ett angrepp mot Wien förbereds. I det habsburgska väldet förbereder sig kung Ferdinand och brodern kejsar Karl (överhuvud av den habsburgska armén) för ett angrepp av osmanerna. Sammandrabbningen mellan habsburgare och osmaner blir svår då striderna blir långa. Den osmanska armén inser snart att de måste retirera, trots att de nästan var nära att inta Wien. Süleymans retirering förklaras av att sultanen ansåg att bröderna agerade fegt i strid och att en strid mot de fega var lönlös.

Denna förklaring lät dock inte hindra sultanen från att planera ett ytterligare angrepp då han personligen ville krossa den habsburgska befästningen i Wien. Hatet resulterade snabbt i en ny marsch mot Wien år 1532. Denna gången tränger osmanerna in genom ett flertal städer i det habsburgska väldets Ungern där de bland annat möttes av ett flertal arméer som en efter en krossades. Sultanen beordrade efter en lång marsch att man även skulle marschera förbi Wien mot Steiermark och Karl lämnar nu Wien för att aldrig återvända. Osmanerna kunde nu återvända till Istanbul och fokusera på att inta Anatolien i öst samtidigt som man sluter ett fredsavtal med tyskromerna.

I slutet av medeltiden dominerade också osmanerna till havs. Slaget år 1571 vid Lepanto utanför Greklands kust resulterade i ett nederlag för osmanerna mot sju allierade enheter så som Spanien, Venedig, Vatikanen och Toscana m.m. Den muslimska dominansen till havs var nu över.

Kroatien och den osmanska kampen på Balkan

På 1400- och 1500-talet, utkämpar kroater, ungrare och tyskromer slag mot osmaner på kroatiska landområden för att skydda det kristna Europa mot osmanerna. Dalmatien erövras efter långa strider av osmanerna och endast Zagreb står på 1590-talet under kroatisk kontroll. Kroatien står utan härskare och styre med en försvagad ekonomi. Detta leder till att Ferdinand av det habsburgska riket utses som kung år 1527. Kroaterna hoppas på att med tyskromersk hjälp återerövra de ockuperade områdena av Kroatien. Ungrarna accepterade inte Ferdinand som ledare utan stödde nu den osmanske vasallen Zápolya år 1505. Ungrarna går nu till angrepp mot Zagreb år 1529 där de besegras av Ferdinands trupper vilket bidrar till att Kroatiens landområden expanderar.

Osmanerna fortsätter att tränga norr ut genom Bosnien mot den habsburgisk-kroatiska staden Karlovac, några mil från Zagreb. En sammandrabbning mellan osmaner och kroater sker när osmanerna angriper staden Sisak. Kroaterna grips av panik och samlas för motattack, om Sisak föll skulle förmodligen resten av Kroatiska landområden tillhöra osmanerna. År 1593 leder den våldsamma motattacken av kroater till ett osmanskt nederlag, något de förmodligen inte hade räknat med.

Strider pågick inte endast mellan kristna och osmanska muslimer. På den osmanska och kroatiska sidan fanns även många slaver som fick kämpa mot varandra. Krigen fortsatte fram till 1606 då lyckan verkade vända för kroaterna. När fredsförhandlingar mellan habsburgare och osmaner uträttades, var habsburgarna inte längre i underläge. I Kroatien en tid innan började en besvikelse breda ut sig bland folket som kände att Ferdinand kanske inte skulle kunna skapa ett starkt millitärt försvar för att skydda Kroatien mot osmanerna.

En grupp av kristna i Dalmatien vars förfäder under 1300-talet flytt undan osmanerna på Balkan, skapade en så kallad uskok-rörelse som bestod av krigare som förde plundringståg in på osmanskt territorium. Osmanerna var inte de enda som stötte på dessa uskok-krigare. Venetianares skepp blev också angripna, eftersom uskok-kigarna också arbetade som pirater till havs. Uskok-krigarna blev en gemensam plåga för venetianare och osmaner. Däremot har det visat sig att uskok-krigarna användes av Venedig i krig mot osmaner under åren 1537 till 1539 samt mellan åren 1570 till 1573. Sen dess har dessa krigare utvecklats från frihetskämpar till banditer som plundrat på båda sidorna för att kunna försörja sig.

I slutet av 1500-talet skapas efter krigen mot osmanerna ett gränsförsvar i Kroatien kallat Vojna Krajina där både tyska och kroatiska soldater står som försvarstrupper. Vojna Krajina sträcker sig över norra Balkan mellan Bosnien och det habsburgska riket längst floden Donau till Belgrad. Efter år 1615 blev Vojna Krajina undermannat. Detta blev en besvikelse för kroaterna som tidigare hade hoppats på att det Habsburgska riket skulle bidra med ett större millitärt försvar i Kroatien. Besvikelsen från tidigare år förstärktes nu. Vlacher och serbiskt ortodoxa folkgrupper får istället en chans till land, vilket bidrar till att många flyttar in i området.

Dalmatien och Dubrovnik under osmansk inverkan

Staden Dubrovnik får under osmansk ockupation av Balkan monopol på handeln mellan Västeuropa och det osmanska imperiet som båda gynnades av ett varuutbyte. Dubrovnik fungerade också som en skyddsstation undan osmanerna, vilket bidrog till att staden växte i stor omfattning. Bland folket i staden var det främst adeln som styrde inom politik och handel fram till 1700-talet då staden drabbades av en jordbävning.

Albaner och religiös tro på Balkan

Albanska landområden erövrades under 1400-talet av osmanerna. Den legendariske ledaren Skanderbeg(1405-1468) står mot turkarnas expansion i Albanien. Skanderbeg konverterade från katolskt kristen till islam genom devşirme-systemet som ung. Under osmanskt ledarskap gjorde han enastående karriär som militär befälhavare. Så småningom lämnade han osmanerna för att återförenas med den kristna tron och för att organisera en albansk motståndsarmé. Den albanska armén under Skanderbegs ledning höll osmanerna borta från Albanien mellan år 1444-1466. Dock kom Albanien att tillslut ockuperas av osmanerna år 1501.

Den kristna tron hos albanerna behölls endast i norr under den osmanska ockupationen. En stor del av albanerna emigrerade under 1500- och 1600-talet till Italien och Grekland för att komma undan det osmanska styret, medan en del konverterade till islam för att undkomma skattetrycket. En del av albanerna kom att tvångsförflyttas till Kosovo området där vissa konverterar till den ortodoxa kyrkan. Under osmansk kontroll av Albanien kom också många albaner att bli officerare och därmed öka sitt inflytande bland den osmanska adeln, resultatet blev att osmanernas bästa trupper bestod av både albanska och bosniska soldater under 1700-talets början.

Balkan under osmanskt styre

Det osmanska rikets styre på Balkan byggde dels på islams regler och inte på nationalitet. De kristna bönderna på Balkan styrdes oftast av en muslimsk överklass och tvångskonvertering till islam var sällsynt. Osmanernas samhälle var pyramidformat med sultanen överst och underst adeln och vasallerna som styrde över bönderna. För osmanerna var Balkan en inkomstkälla då många betalade skatt men dessutom ett område för jordbruk och rekrytering av soldater. För att driva in skatt hade osmanerna oftast lågadliga folk från Balkan som fungerade som skatteindrivare. Något som dessutom framstod tydligt var att människorna på Balkan definierade sig inte främst genom härkomst, utan genom religionen.

Den bosniska kyrkans utveckling och undergång

Anklagelserna från Ungern på den bosniska kyrkan som uppfattades som avvikande från den romerska, ledde till att ungrare mellan åren 1235-1241 ökade trycket mot Bosnien för att försöka återställa kyrkan enligt romerskt mönster. Detta var bland annat en orsak till att många bosnier konverterar till islam. Dock fortsatte kyrkan att utvecklas i sin egen riktning men kom aldrig att bli en stark kyrka. Bosniernas kyrka fanns parallellt med den katolska och ortodoxa och bosnierna ansåg sig vara självständiga från serber och kroater. Den senare frammarschen av turkar på Balkan ledde också till att även bosnier såg osmanerna som mer toleranta än den katolska kyrkan. Tillslut under 1500-talet konverterade många till islam och den bosniska kyrkan försvann nästan helt.

Habsburgsk framfart och osmansk vändpunkt

På 1680-talet avtar den osmanska kontrollen av Kroatien och år 1683 marscherar sultan Mehmed IV:s storvesir Kara Mustafa med en armé mot Wien för att försöka lyckas med det Süleyman inte kunde. Kungen av polen beslutar att ställa sig på Wiens sida och lyckas på så sätt driva ut osmanerna från Wiens landområden. Detta blev en vändpunkt för osmanerna då de retirerade till Belgrad där Mustafa avrättades. Det osmanska nederlaget bidrog till att Wiens rädsla för att erövras av osmanerna nu försvann.

Efter osmanernas retirering expanderar det habsburgska riket som nu intar en del av Bosnien samtidigt som Buda i Ungern befrias från osmanerna. I Dalmatien angrips nu osmanerna av Venedig och habsburgare. År 1687 fortsätter habsburgarna sin frammarsch på Balkan och intar Belgrad som var strategiskt vikig för osmanerna. Habsbugarnas senare expansion innefattar områden som Kosovo och städerna Niš och Skopje. År 1697 intas Sarajevo av österrikare som därmed bränns ner och förstörs. Dock kvarstår Bosnien under osmansk kontroll men österrikare lyckas få med sig en del av den katolska befolkningen i Bosnien. Ortodoxt kristna invånare i Bosnien blir fler vilket på 1800-talet användes som argument av serber som anser att Bosnien tillhört serberna, vilket det egentligen inte har då det var många vlacher, kroater och muslimer som också flyttade in i Bosnien.

Kriget mellan åren 1683 till 1699 mot osmaner orsakade massförflyttningar då muslimer i Slavonien flyr in i Bosnien medan kroater, bosnier och serber flyttar in i Slavonien. Efter flera år av krig sluts ett fredsfördrag mellan habsburgare och osmaner år 1699. Osmanerna går med på att avstå från tidigare besittningar i Kroatien och Ungern som istället blir Habsburgskt territorium. Kriget år 1716 mellan osmaner och habsburgare resulterar i att det Habsburgska riket expanderar och innefattar nu norra Bosnien och norra delar av Serbien.

Slovener under Habsburgskt styre

Under 800-talet blir området Kärnten i Slovenien en del av det Frankiska riket och många tyska bosättare flyttar in och fördriver slovenerna upp i alperna. Habsburgarna blev sedan Frankerrikets efterträdare. Under 1500-talet kontrolleras hela Slovenien av det Habsburgska riket. Många slovener bli protestanter under samma tid och det slovenska skriftspråket skapas. Under upplysningstiden tilläts slovenerna ge ut egen litteratur men germaniseringen av slovenerna var fortfarande lika stark som hundra år tidigare. Under 1600-talet bränns många slovenska böcker som var skrivna av protestanter, av den habsburgska kejsaren för att återställa en katolsk ordning bland slovener. Många slovener flyttar söder ut på Balkan och slovenerna får under 1700-talet också handelsförbindelser med Italien.

Serber på vandring genom Balkan

Osmanernas ockupation av Balkan bidrog till att många serber flyttade norr ut till bland annat Vojvodina i Ungern och till Slavonien i Kroatien. Serberna kom att bygga kulturella centrum på både kroatiska och ungerska områden inom det habsburgska väldet. Många serber under 1700-talet får ett inflytande i det habsburgska riket genom sin litteratur som främst spreds under upplysningen. En del serber flydde dessutom till Montenegro där man förutom att bekämpa osmaner också förde en kamp mot muslimska albaner vilket också är en bidragande grund till en fientlighet mellan serber och albaner under den tiden.

När osmaner under slutet av 1600-talet tvångsförflyttar albaner till Kosovo, tvingas också en del serber att vandra norr ut. En del av de utflyttade serberna bosätter sig i Vojna Krajina i Kroatien och fungerar som försvar mot osmaner. De fick namnet gränssoldater men området Vojna Krajina led också av korruption, inre konflikter och revolter vilket var rätt så vanligt bland soldater på Balkan. Under 1700-talet tar kroatiska köpmän in serbernas rättigheter i kroatiska landområden vilket också bidrog till en del inre konflikter. Under samma århundrade får också serberna i det habsburgska väldet kontakt med Ryssland som hade ett gemensamt intresse att driva osmanerna ut ur Europa. 1787 angriper Ryssland och habsburgarna gemensamt osmanerna och de habsburgska trupperna trängde in i det osmanska Serbien. Detta angrepp sågs som ett hot av England och Frankrike som dels tvingar habsburgare att dra sig tillbaka.

Banditer och frihetskämpar

Många banditer och pirater på Balkan bidrog till en dålig bild av Balkan bland många författare under 1700- och 1800-talet. Många sådana bovar blev inom sagor stämplade som hjältar, vilka då ansågs kämpa för frihet och mot förtryck. Under en senare tid på Balkan används många av dessa frihetskämpar som idoler bland folk på Balkan. Dessutom bidrog dessa banditer till att Balkan uppfattades som ett våldsbenäget område i Europa.

Kroatien efter osmansk kontroll och Dalmatien under Venetianskt styre

I slutet av 1600-talet befrias kroater från osmaner av det Habsburgska riket. Trots detta anser kroaterna att detta skulle ha skett tidigare. Venedig har under samma tid fortfarande stor makt över Dalmatien, och Kroatien styrs av rika borgare och högt uppsatta adelsmän. Kroater kräver också ett ökat inflytande över Vojna Krajina som ursprungligen tillhörde kroaterna, vilket de nu nekas av habsburgarna. Habsburgarnas kontroll över Kroatien bidrog till att tysk kultur blandas med kroatisk i Slavoniens landområden under 1700-talet. Under 1780-talet tilläts många protestanter och judar att bosätta sig i Slavonien, samt i resten av Kroatiens landområden under kejsar Joseph II. Livegenskapen avskaffas och ungrare får också inflytande över områden i Kroatien.

Kroatiens kustremsa tillhör sedan 1600-talet Venedig förutom Neum området som förblir Bosniskt territorium fram till idag. 1700-talets Dalmatien lider också av svåra handelsförhållanden då Venedig bestämde priserna på varor. Pest bidrar också till försämrade levnadsförhållanden och folk emigrerar till det Habsburgska väldet samtidigt som en del ortodoxa serber flyttar in.

Första världskriget

Idén om ett självständigt Kroatien uppstod i början av 1800-talet, men detta förblev bara en idé. I början av 1900- talet blev idén om ett självständigt Kroatien åter aktuell. Relationen mellan Kroatien och Habsburg hade försämrats och ärkehertigens idéer om en trippelmonarki var inte populärt bland den kroatiska befolkningen, Kroaterna ville istället ha ett Jugoslavien med serberna. Ärkehertigen Franz Ferdinand ville skapa en trippelmonarki mellan Kroatien, Bosnien - Hercegovina och Dalmatien i hopp om att minska Ungerns inflyttande.

 

Den 28 juni 1914 besökte ärkehertigen Franz Ferdinand Sarajevo. Unga nationalistiska serber hade planerat att mörda ärkehertigen med vapen som de hade fått av översten Dragutin Dimitrijević. Gavrilo Princip skött dem två dödande skotten mot Franz Ferdinand och Sophie.

 

Efter ärkehertigens död förklarade dubbelmonarkin krig mot Serbien. Serbiska trupper lyckades i tre stora krig driva tillbaka dubbelmonarkins trupper från serbiska områden. Men Serbiens tur vände och de blev angripna från tre olika håll av tyska, österrikiska och bulgariska styrkor. Bulgarien hade gått med i kriget på centralmakternas sida och de hade nu övertagit styret i Serbien. Den serbiska regeringen och armen flydde via dem albanska bergen till Korfu. Inga av stormakterna i Europa var för ett Jugoslavien men de var för upptagna med sina krig. I “Londonavtalet” 1915 hade Frankrike och Storbritannien givit bort områden Trieste, Gorizia, Istrien, Krain och stora delar av Dalmatien till Italien. Dessa områden hade till större delen slavisk befolkning även om det fanns en italiensk minoritet. Detta avtal stöddes av den serbiske premiärministern Pašić, eftersom dessa landområden var katolska och Pašic ville ha ett ortodoxt Storserbien.

 

Den habsburgska armen som befann sig i Kroatien begärde stora delar av livsmedel och folket hamnade i hungersnöd, samt behandlades folket i Kroatien och Bosnien - Hercegovina oerhört dåligt. Efter första världskriget var folk förlusterna stora både i Kroatien och Bosnien-Hercegovina.  Efter kriget samlades nationalrådet i Genève där förhandlingarna om att bilda en ny stat började. Aleksander Karadordević blev kung över slovener, kroater och serber. 1 december 1918 uppträde för första gången “serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike” med Aleksander Karadordević som regent.

 

1919 i paris under fredkonferensen erkändes landet Jugoslavien av stormakterna även om Storbritannien och Frankrike var tveksamma till det nya landet. Jugoslaviens regent var en girig man och ville utöka sitt land, vid freden i Trianon fick Jugoslavien Vojvodina men han ville ha landområden längst hela vägen till kolgruvorna i Pecs. Serberna vägrade erkänna att det fanns andra etniska folkslag än slaver i Kosovo och Makedonien och därför ville serberna att dessa områden skulle tillhöra den nybildade staten. Jordbruken togs i från albanerna som hade ägt marken sedan osmansk tid. Jordbruk togs också från dem muslimska landvägarna i Bosnien och gavs till kristna serbiska bönder. 

 

Året därpå kallades albanerna i Kosovo till militärtjänst i Jugoslaviens armé, serbernas baktanke med detta var att samla alla albanska vapen. Samma år blev Albanien självständigt men deras självständighet respekterades inte av serberna som ockuperade Shkodër området fram till 1921. Men med påtryck från Italien tvingades serberna att acceptera gränserna från 1913.

Mellankrigstiden

1920 hade Jugoslavien 12 miljoner invånare, 85 procent av dem var sydslaver. Sammanhållningen i landet var komplicerad. Inget annat land i Europa under denna tid hade sådan variation på befolkningen som Jugoslavien. Kroaternas och slovenernas ide med Jugoslavien var en nation med olika folkgrupper och självstyre. Serberna ville det motsatta de ville ha ett Storserbien med serberna som det utvalda folket. Nikola Pašićs plan var inte att samla “en nation” som Italien och Tyskland utan samla en mängd olika folkgrupper som inte hade något gemensamt.

Under denna tid var Jugoslavien ett ålderdomligt rike, 79 procent bestod av jordbruk och alla industrier fanns i Kroatien och Vojvodina. Kroater och slovener fick betala mer skatt än serberna, skatten gick till Serbiens fattiga bönder. Pašić själv vägrade att kalla landet för Jugoslavien utan kallade det för Kungariket Serbien. Staten serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike var bara en kompromiss. Landet delades upp i 35 distrikt, oberoende av historiska och etniska traditioner.

Premiärministern Pašić tvingades avgå 1926 efter korruptionsanklagelser. Under denna tid var det oroligt i Jugoslavien och när Raćić som var medlem i den storserbiska etnikrörelsen sköt den kroatiska parlamentsledamoten Stjepan Radić och fyra andra kroater. Växte oroligheterna mellan serberna och kroaterna, dem förlät aldrig serberna för mordet på Radić. Kung Aleksander föreslog att kroaterna och serberna skulle gå skilda vägar på ett fredligt sätt som Sverige och Norge gjorde 1905.

6 januari 1929 förbjöds alla politiska partier och landet blev en diktatur med kung Aleksander och serbisk militär som makthavare. Landet bytte namn till “Kungariket Jugoslavien” och delades upp i nio distrikt som namngavs efter floder och inte historiska eller etniska gränser. Jugoslavien blev en ny serbisk polisstat. Kung Aleksander drev en stark utrikespolitik och hade bra vänskapsband med Storbritannien och Frankrike. På en resa till franska staden Marseille 1943 där Kung Aleksander träffade Frankrikes premiärminister blev den jugoslaviska kungen mördad. Aleksanders sista ord sägs ha varit “ bevara Jugoslavien” Vid Aleksanders död var tronarvingen bara 10 år gamma så Aleksanders kusin Pavle fick styra Jugoslavien.

Relationerna mellan dem etniska folkgrupperna i Jugoslavien var skakiga. Det fanns fortfarande konflikter mellan kroater och serber. De bosniska muslimerna var också i konflikt med serberna. De ville ha religions frihet men det var inte acceptabelt av den serbiska regeringen, även om den före detta premiär ministern hade lovat att den serbiska regeringen ska respektera bosniernas muslimska traditioner.

Man försöker fortfarande “serbifiera” Makedonien. Allt bulgariskt var förbjudet och många blev tvungna att byta namn. Makedonier som levde under period 1912- 1919 hade tvingats byta namn flera gånger. Från turkiska Osman till makedoniska Osmanovski till bulgariskan Osmanov och sedan till serbiskan Osmanović. Mest förtryckta i den nya jugoslaviska staten var albanerna. Befolkningen var utsatt för terror och “serbifiering“, allt albanskt var förbjudet - språket, kulturen och traditioner. Livet skulle göras så svårt att de skulle emigrera från Kosovo. Serbiska politiker hade planer på att “rensa ut” den albanska befolkningen från Kosovo och ersätta den med serber. Den politik som Serbien drev under mellankrigstiden i Kosovo ledde till starka antiserbiska och Aniti-Jugoslaviska inställningar bland albanerna. Under denna tid tvångsemigrerade över 100 000 albaner från Kosovo till Albanien och Turkiet.

Andra världskriget

Den 6 april 1941 invaderades Jugoslavien av axelmakterna. Huvudstaden Belgrad bombades och 2300 liv gick förlorade. Efter tio dagars krig och Jugoslaviens kapitulation delades riket upp. Olika områden i Jugoslavien blev självständiga och andra fick tillhöra redan befintliga stater. Hitler kände stor hat mot serberna efter mordet på Frans Ferdinand och Habsburgs undergång. Hitler ville att det slaviska skulle tvättas bort och började ersätta större delar av den slaviska befolkningen med tyskar. Detta gjorde att många slaver flydde till Italien.

Under Hitlers tid blev Montenegro självständig. Västra Makedonien och Kosovo fick tillhöra Albanien men det skulle styras av den Italienska regeringen. Ungern tog tillbaka områden som tillhörde dem innan 1919. Kroatien och Serbien blev självständiga men löd under tysk regering. 

Dragoljub Mihailović var emot den tyska regeringen och han organiserade motståndsrörelsen, četnikerna. Mihailovićs mål var att återinföra den serbiska monarkin och skapa ett Storserbien. Fienderna under detta världskrig var kommunisterna, en del kroater och muslimerna. Mihailović och hans ca 1000 gerillasoldater hämnades på 14 000 muslimska jugoslaver på bara två år. I ett etniskt och rent Jugoslavien fick det inte finnas judar eller zigenare. År 1941 fanns det 37 000 judar i Bosnien - Hercegovina och Kroatien. 80 procent av judarna i dessa områden blev skickade till koncentrationsläger i Tyskland eller Polen. Samt så mördades 15 000 zigenare.

Josip Broz Tito, startade sommaren 1941 den kommunistiska partisanrörelsen. De bortsåg från etniska skillnader vilket ledde till att rörelsen blev omtyckt av folket. Den 29 november 1943 skapade partisanerna en folk kommitté och till president utsågs icke- kommunisten Ivan Ribar och Tito utsågs till marskalk. 29 november blev senare Jugoslaviens nationaldag. 

Islam och muslimer var något den serbiska regeringen avskydde. De hämnades på bosniska muslimer i byn Foca där civila massakrerades. Morden utfördes med kniv, offren halshögs, brändes och slängdes sedan i vattendrag.

Efter Jugoslaviens kollaps 1941 hade ett Storalbanien bildats under italienskt styre. Nu hade alla områden med albansk befolkning förenats. Som hämnd för alla år av kränkning av serber och montenegriner, brändes serbiska kyrkor och kloster i albanska områden.  Albanerna ville utrota alla slaver på albanska områden. Albanernas hat mot serberna gjorde det möjligt för dem att samarbeta med axelmakterna. Tyskarna skapade ett albanskt ss förband med 6000 albanska soldater som rensade bort serberna från Kosovo. 1945 när Titos parti återtog makten i Kosovo lätt han 25 000 kosovoalbaner dödas.

Slovenien hade blivit uppdelat i norr till Tyskland och i syd till Italien. I tyska Slovenien var planen att 250 000 slovener skulle utvisas för att göra plats åt tyskarna. I italienska Slovenien försökte slovenerna göra uppror men det resulterade i att 9000 mördade och 35 000 skickades till koncentrationsläger.

Efterkrigstiden på Balkan

För Jugoslavien blev kriget en katastrof som drabbade ca en miljon människor av civilbefolkningen. Och detta var bara jugoslaver som dödades av jugoslaver. Likt Fenix fågeln uppstod Jugoslavien ur askan av de en miljon civila offren. Jugoslavien uppstod och blev en kommunistisk republik. Den 29 november 1945 avskaffades monarkin och Aleksanders son kung Peter II ersattes med premiärministern Tito. Titos nya stat bestod av sex republiker och två autonoma provinser, återigen blev Belgrad huvudstaden. Vojvodina och Kosovo blev till viss del självstyrda, båda dessa områden var serbiska “kärnområden” som Tito inte hade tänkt ge upp.

I Titos Jugoslavien skapas landets första författning 1946 och var en kopia av Sovjetunionens författning från år 1936. Jugoslavien började med Stalins fem års plan och kollektiv jordbruk. Ekonomi planen fungerade inte och hungersnöden slog till. 

Religionsfrihet fanns med i författningen. Detta vara bara tomma ord. Ingen i regeringen fick vara religiöst troende. De förväntades avstå från alla religiösa traditioner.  Bosnien - Hercegovina fick endast bli en republik om de gick med på att avstå från några islamistiska traditioner. Kvinnor, slöjan och dervischorden förbjöds. Koranskolor stängdes, moskéer plundrades och gjordes om till lagerlokaler, begravningsplatser jämnades med marken. Utöver detta fick inte muslimer bli omskurna och de blev tvungna att äta griskött i den jugoslaviska armen.

Tito drev en utmärkt utrikespolitik. Men under denna tid levde jugoslaverna med rädslan att Sovjetunionen skulle invadera. Denna gemensamma fiende gjorde att folket enades bakom Tito. Hotet från sovjetunionen gjorde att alla jugoslaviska män blev tvungna att göra värnplikten och Jugoslavien skulle alltid vara bered på krig.

1974 införde Tito en ny federal författning. Det viktigaste i författningen var skapandet av ett presidentråd där alla länder och provinser hade varsin representant. De skulle styra Jugoslavien ihop under den federala presidenten Tito. Religionsfrihet stod också med i denna författning. Med den nya författningen ville Tito undvika att ingen enskild republik blev maktmissbrukare. Även om den nya lagen gav mycket frihet för befintliga republikerna och provinserna så kontrollerade myndigheterna strikt när det kom till press, litteratur, film m.m.

1968 demonstrerade albanerna i Kosovo för att dem ville att Kosovo skulle bli erkänd som en republik. Året därpå erkändes Kosovo och Vojvodina som autonoma provinser. Under denna tid blomstrade den albanska kulturen. Universitet i Pristina grundades och undervisningen gavs på albanska. Relationerna mellan albanerna i Albanien och Kosovo förbättrades, medan relationerna mellan serber och albaner i Kosovo försämrades. Av denna anledning lämnade 80 000 serber Kosovo och flyttade tillbaka till Serbien. Den albanska befolkningen i Kosovo hade fördubblats på 40 år. Detta sågs som ett hot av serbiska nationalister som föreslog att albanska kvinnor skulle tvångssteriliseras och tvingas till abort medan serbiska kvinnor förbjöds att göra abort.  

Jugoslaviens president Tito dog den 4 maj 1980. Efter Tito försämrades Jugoslaviens ekonomi. Federationen hade hög arbetslöshet, hög emigration, svag valuta och växande skulder till utdelandet.  Trots all förtryck på Bosniens muslimer lyckades dem behålla stora delar av den islamska kullturen. Det blev mer acceptabelt att var muslim under Titos tid på grund av hans utrikespolitik med länder som Indonesien och Malaysia.

Efter Titos död demonstrerade studenter utanför Pristinas universitet för att de var missnöjda med befolkningens levnadsförhållanden. Som svar på det skickade Serbien polisstyrkor i stridsvagnar och helikoptrar för att få tyst på albanerna. Serbiens president Ivan Stambolić skickade juristen Slobodan Milosević till Kosovo för att träffa den serbiska minoriteten. De protesterade om att albanerna hade fått för hög makt. Milosević sa till dem att de inte skulle tolerera sådant, vilket ledde till att den albanska polisstyrkan blev utsatt för terror. Milosevics uppmuntran till folket gjorde honom väldigt populär bland serbiska nationalister.  Den serbiska befolkningen ville att Milosevic skulle ta till med våld mot albanerna. Och de gjorde han, 1989 slutade Kosovo och Vojvodina att vara autonoma provinser, istället hade Milosević den verkställande makten. Kroatien och Slovenien stod på Kosovos sida och krävde att båda provinserna skulle få tillbaka sina provinser.

Samtidigt så försämrades ekonomin och federationen kunde bara ta en dag i taget. Slovenerna kom med kravet att Jugoslavien skulle bli demokratiskt och att det skulle hållas fria val i varje republik. Samt att Kosovofrågan skulle lösas. Men Milosević avvisade slovenernas föreslag. När han gjorde det lämnade slovenerna kongressen, kroaterna ville inte fortsätta utan slovenerna så de gick också ut. Man kan säga att detta var Jugoslaviens fall.

USA och EG vill inte att det skulle skapas fler konflikter eller krig på Balkan, så de bad den serbiska regeringen att ta hand om det. Den serbiska regeringen tolkade det som att de fick ta till våld för att hålla ihop Jugoslavien.

Detta blev början på hemskheterna. Serbiska trupper marscherade in i Slovenien med hopp om att ta tillbaka makten över slovenerna, serberna bjöd på ett tufft motstånd men slovenerna vägrade att ge sig. De serbiska trupperna lämnade Slovenien och gick in i Kroatien. Där blev striderna långa och kostade många människor deras liv. Slovenien fick gå ur Jugoslavien för nu ville Milosević ha ett Storserbien från Kroatien till Serbien.

Makedonien blev erkänd som självständig stat 1993. Kroatien, Slovenien och Bosnien - Hercegovina blev självständighetsförklarade 1992.  Under fredsförhandlingarna i Dayton, USA komma aldrig Kosovofrågan upp. Albanerna försökte bli självständiga med våld. Den albanska befrielsearmen attackerade serbiska mål. Den serbiska polisen hämnades och konflikten mellan albaner och serber växte. Det officiella kriget började den 28 februari 1998 efter dem serbiska bombningarna på dem albanska byarna Likoshan och Qirez. Kriget varade till den 23 mars året där på, mellan Kosovos arme och jugoslaviska styrkor.  Västvärldens försök med att avsluta detta krig var med hjälp av NATO:s bombning av Jugoslavien. I kriget förlorades 5 000 liv och över 80 000 drevs från deras hem och fosterland. Än idag är Kosovo ett känsligt ämne bland serber. Kosovo var aldrig ett förhandlingsbart område, utan något serberna för eller senare måste ta tillbaka.