Det Tidigmoderna Balkan

1500-1700-tal

Under den tidigmoderna tiden styr sultanen Süleyman den store(1520-1566) i det osmanska riket och visar stor tolerans mot både judar och kristna. Denne sultan visar sig snabbt vara en skicklig befälhavare och målet blir att utvidga islams och imperiets gränser. Osmanerna hade också ett stort intresse för kunskap om Balkan och vid Süleymans hov fann man konverterade kristna slaver, greker och albaner.

För att kunna erövra Balkan, var osmanerna tvungna att inta Belgrad som fungerade som en slags port till de övriga landområdena längst floden Donau. Under år 1440 och 1456 belägras Belgrad av sultanen Mehmet II vilket Ungern såg som ett hot. Strax efter att Süleymans osmanska trupper innesluter Belgrad, går de i strid mot ungrare och serber vilka efter hårda strider tvingas ge upp mot osmanerna. Många ungrare avrättas och en del ortodoxa serber fängslas och förs till Konstantinopel.

År 1526 invaderar Süleyman Ungern som försvagats på grund av inre konflikter. Den osmanska armén marscherar bortom floden Donau till Mohácsfältet i Ungern där de möts av kung Lajos trupper. Efter den långa striden står osmanerna som segrare tack vare att turkarna inte var lika tungt utrustade som ungrarna och var dessutom mer förbereda strategiskt. Buda (dagens Budapest) intas av osmanerna och det kristna Europa fruktar nu osmanernas nästa steg.

I Ungern som gjorts om till en vasallstat, installeras nu en kung år 1529, Zápolya som skulle ställa upp för sultanen vid behov. Trupper från det habsburgska väldet stiger in i staden Buda vilket snabbt resulterar i att osmanerna under Süleyman lyckas återerövra staden. Detta ledde också till att ett angrepp mot Wien förbereds. I det habsburgska väldet förbereder sig kung Ferdinand och brodern kejsar Karl (överhuvud av den habsburgska armén) för ett angrepp av osmanerna. Sammandrabbningen mellan habsburgare och osmaner blir svår då striderna blir långa. Den osmanska armén inser snart att de måste retirera, trots att de nästan var nära att inta Wien. Süleymans retirering förklaras av att sultanen ansåg att bröderna agerade fegt i strid och att en strid mot de fega var lönlös.

Denna förklaring lät dock inte hindra sultanen från att planera ett ytterligare angrepp då han personligen ville krossa den habsburgska befästningen i Wien. Hatet resulterade snabbt i en ny marsch mot Wien år 1532. Denna gången tränger osmanerna in genom ett flertal städer i det habsburgska väldets Ungern där de bland annat möttes av ett flertal arméer som en efter en krossades. Sultanen beordrade efter en lång marsch att man även skulle marschera förbi Wien mot Steiermark och Karl lämnar nu Wien för att aldrig återvända. Osmanerna kunde nu återvända till Istanbul och fokusera på att inta Anatolien i öst samtidigt som man sluter ett fredsavtal med tyskromerna.

I slutet av medeltiden dominerade också osmanerna till havs. Slaget år 1571 vid Lepanto utanför Greklands kust resulterade i ett nederlag för osmanerna mot sju allierade enheter så som Spanien, Venedig, Vatikanen och Toscana m.m. Den muslimska dominansen till havs var nu över.