Första världskriget

Idén om ett självständigt Kroatien uppstod i början av 1800-talet, men detta förblev bara en idé. I början av 1900- talet blev idén om ett självständigt Kroatien åter aktuell. Relationen mellan Kroatien och Habsburg hade försämrats och ärkehertigens idéer om en trippelmonarki var inte populärt bland den kroatiska befolkningen, Kroaterna ville istället ha ett Jugoslavien med serberna. Ärkehertigen Franz Ferdinand ville skapa en trippelmonarki mellan Kroatien, Bosnien - Hercegovina och Dalmatien i hopp om att minska Ungerns inflyttande.

 

Den 28 juni 1914 besökte ärkehertigen Franz Ferdinand Sarajevo. Unga nationalistiska serber hade planerat att mörda ärkehertigen med vapen som de hade fått av översten Dragutin Dimitrijević. Gavrilo Princip skött dem två dödande skotten mot Franz Ferdinand och Sophie.

 

Efter ärkehertigens död förklarade dubbelmonarkin krig mot Serbien. Serbiska trupper lyckades i tre stora krig driva tillbaka dubbelmonarkins trupper från serbiska områden. Men Serbiens tur vände och de blev angripna från tre olika håll av tyska, österrikiska och bulgariska styrkor. Bulgarien hade gått med i kriget på centralmakternas sida och de hade nu övertagit styret i Serbien. Den serbiska regeringen och armen flydde via dem albanska bergen till Korfu. Inga av stormakterna i Europa var för ett Jugoslavien men de var för upptagna med sina krig. I “Londonavtalet” 1915 hade Frankrike och Storbritannien givit bort områden Trieste, Gorizia, Istrien, Krain och stora delar av Dalmatien till Italien. Dessa områden hade till större delen slavisk befolkning även om det fanns en italiensk minoritet. Detta avtal stöddes av den serbiske premiärministern Pašić, eftersom dessa landområden var katolska och Pašic ville ha ett ortodoxt Storserbien.

 

Den habsburgska armen som befann sig i Kroatien begärde stora delar av livsmedel och folket hamnade i hungersnöd, samt behandlades folket i Kroatien och Bosnien - Hercegovina oerhört dåligt. Efter första världskriget var folk förlusterna stora både i Kroatien och Bosnien-Hercegovina.  Efter kriget samlades nationalrådet i Genève där förhandlingarna om att bilda en ny stat började. Aleksander Karadordević blev kung över slovener, kroater och serber. 1 december 1918 uppträde för första gången “serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike” med Aleksander Karadordević som regent.

 

1919 i paris under fredkonferensen erkändes landet Jugoslavien av stormakterna även om Storbritannien och Frankrike var tveksamma till det nya landet. Jugoslaviens regent var en girig man och ville utöka sitt land, vid freden i Trianon fick Jugoslavien Vojvodina men han ville ha landområden längst hela vägen till kolgruvorna i Pecs. Serberna vägrade erkänna att det fanns andra etniska folkslag än slaver i Kosovo och Makedonien och därför ville serberna att dessa områden skulle tillhöra den nybildade staten. Jordbruken togs i från albanerna som hade ägt marken sedan osmansk tid. Jordbruk togs också från dem muslimska landvägarna i Bosnien och gavs till kristna serbiska bönder. 

 

Året därpå kallades albanerna i Kosovo till militärtjänst i Jugoslaviens armé, serbernas baktanke med detta var att samla alla albanska vapen. Samma år blev Albanien självständigt men deras självständighet respekterades inte av serberna som ockuperade Shkodër området fram till 1921. Men med påtryck från Italien tvingades serberna att acceptera gränserna från 1913.