Efterkrigstiden på Balkan

För Jugoslavien blev kriget en katastrof som drabbade ca en miljon människor av civilbefolkningen. Och detta var bara jugoslaver som dödades av jugoslaver. Likt Fenix fågeln uppstod Jugoslavien ur askan av de en miljon civila offren. Jugoslavien uppstod och blev en kommunistisk republik. Den 29 november 1945 avskaffades monarkin och Aleksanders son kung Peter II ersattes med premiärministern Tito. Titos nya stat bestod av sex republiker och två autonoma provinser, återigen blev Belgrad huvudstaden. Vojvodina och Kosovo blev till viss del självstyrda, båda dessa områden var serbiska “kärnområden” som Tito inte hade tänkt ge upp.

I Titos Jugoslavien skapas landets första författning 1946 och var en kopia av Sovjetunionens författning från år 1936. Jugoslavien började med Stalins fem års plan och kollektiv jordbruk. Ekonomi planen fungerade inte och hungersnöden slog till. 

Religionsfrihet fanns med i författningen. Detta vara bara tomma ord. Ingen i regeringen fick vara religiöst troende. De förväntades avstå från alla religiösa traditioner.  Bosnien - Hercegovina fick endast bli en republik om de gick med på att avstå från några islamistiska traditioner. Kvinnor, slöjan och dervischorden förbjöds. Koranskolor stängdes, moskéer plundrades och gjordes om till lagerlokaler, begravningsplatser jämnades med marken. Utöver detta fick inte muslimer bli omskurna och de blev tvungna att äta griskött i den jugoslaviska armen.

Tito drev en utmärkt utrikespolitik. Men under denna tid levde jugoslaverna med rädslan att Sovjetunionen skulle invadera. Denna gemensamma fiende gjorde att folket enades bakom Tito. Hotet från sovjetunionen gjorde att alla jugoslaviska män blev tvungna att göra värnplikten och Jugoslavien skulle alltid vara bered på krig.

1974 införde Tito en ny federal författning. Det viktigaste i författningen var skapandet av ett presidentråd där alla länder och provinser hade varsin representant. De skulle styra Jugoslavien ihop under den federala presidenten Tito. Religionsfrihet stod också med i denna författning. Med den nya författningen ville Tito undvika att ingen enskild republik blev maktmissbrukare. Även om den nya lagen gav mycket frihet för befintliga republikerna och provinserna så kontrollerade myndigheterna strikt när det kom till press, litteratur, film m.m.

1968 demonstrerade albanerna i Kosovo för att dem ville att Kosovo skulle bli erkänd som en republik. Året därpå erkändes Kosovo och Vojvodina som autonoma provinser. Under denna tid blomstrade den albanska kulturen. Universitet i Pristina grundades och undervisningen gavs på albanska. Relationerna mellan albanerna i Albanien och Kosovo förbättrades, medan relationerna mellan serber och albaner i Kosovo försämrades. Av denna anledning lämnade 80 000 serber Kosovo och flyttade tillbaka till Serbien. Den albanska befolkningen i Kosovo hade fördubblats på 40 år. Detta sågs som ett hot av serbiska nationalister som föreslog att albanska kvinnor skulle tvångssteriliseras och tvingas till abort medan serbiska kvinnor förbjöds att göra abort.  

Jugoslaviens president Tito dog den 4 maj 1980. Efter Tito försämrades Jugoslaviens ekonomi. Federationen hade hög arbetslöshet, hög emigration, svag valuta och växande skulder till utdelandet.  Trots all förtryck på Bosniens muslimer lyckades dem behålla stora delar av den islamska kullturen. Det blev mer acceptabelt att var muslim under Titos tid på grund av hans utrikespolitik med länder som Indonesien och Malaysia.

Efter Titos död demonstrerade studenter utanför Pristinas universitet för att de var missnöjda med befolkningens levnadsförhållanden. Som svar på det skickade Serbien polisstyrkor i stridsvagnar och helikoptrar för att få tyst på albanerna. Serbiens president Ivan Stambolić skickade juristen Slobodan Milosević till Kosovo för att träffa den serbiska minoriteten. De protesterade om att albanerna hade fått för hög makt. Milosević sa till dem att de inte skulle tolerera sådant, vilket ledde till att den albanska polisstyrkan blev utsatt för terror. Milosevics uppmuntran till folket gjorde honom väldigt populär bland serbiska nationalister.  Den serbiska befolkningen ville att Milosevic skulle ta till med våld mot albanerna. Och de gjorde han, 1989 slutade Kosovo och Vojvodina att vara autonoma provinser, istället hade Milosević den verkställande makten. Kroatien och Slovenien stod på Kosovos sida och krävde att båda provinserna skulle få tillbaka sina provinser.

Samtidigt så försämrades ekonomin och federationen kunde bara ta en dag i taget. Slovenerna kom med kravet att Jugoslavien skulle bli demokratiskt och att det skulle hållas fria val i varje republik. Samt att Kosovofrågan skulle lösas. Men Milosević avvisade slovenernas föreslag. När han gjorde det lämnade slovenerna kongressen, kroaterna ville inte fortsätta utan slovenerna så de gick också ut. Man kan säga att detta var Jugoslaviens fall.

USA och EG vill inte att det skulle skapas fler konflikter eller krig på Balkan, så de bad den serbiska regeringen att ta hand om det. Den serbiska regeringen tolkade det som att de fick ta till våld för att hålla ihop Jugoslavien.

Detta blev början på hemskheterna. Serbiska trupper marscherade in i Slovenien med hopp om att ta tillbaka makten över slovenerna, serberna bjöd på ett tufft motstånd men slovenerna vägrade att ge sig. De serbiska trupperna lämnade Slovenien och gick in i Kroatien. Där blev striderna långa och kostade många människor deras liv. Slovenien fick gå ur Jugoslavien för nu ville Milosević ha ett Storserbien från Kroatien till Serbien.

Makedonien blev erkänd som självständig stat 1993. Kroatien, Slovenien och Bosnien - Hercegovina blev självständighetsförklarade 1992.  Under fredsförhandlingarna i Dayton, USA komma aldrig Kosovofrågan upp. Albanerna försökte bli självständiga med våld. Den albanska befrielsearmen attackerade serbiska mål. Den serbiska polisen hämnades och konflikten mellan albaner och serber växte. Det officiella kriget började den 28 februari 1998 efter dem serbiska bombningarna på dem albanska byarna Likoshan och Qirez. Kriget varade till den 23 mars året där på, mellan Kosovos arme och jugoslaviska styrkor.  Västvärldens försök med att avsluta detta krig var med hjälp av NATO:s bombning av Jugoslavien. I kriget förlorades 5 000 liv och över 80 000 drevs från deras hem och fosterland. Än idag är Kosovo ett känsligt ämne bland serber. Kosovo var aldrig ett förhandlingsbart område, utan något serberna för eller senare måste ta tillbaka.